Kategori: Träning

Fortasanas nya bok ”Frisk utan flum – en vetenskaplig väg till bättre hälsa” var med på bokmässan i Göteborg i slutet av september. Vårt förlag, Fri Tanke, hade en stor monter där vår och en massa andra böcker fanns till beskådning och försäljning.

Jag var på plats i Göteborg redan på torsdagen och när jag kom till hotellet såg jag den stora närvaron av poliser och polisfordon i närheten av mässan.

När jag tog hissen ner till frukostmatsalen på fredagen såg jag hur tre poliser sökte igenom ett buskage. Någon sa att det hade hittats gömda järnrör på något annat ställe i stan. Det kändes lite obehagligt att befinna sig mitt i allt detta och en kvinna som jobbade på hotellet var så glad över att lördagen var hennes lediga dag, hon skulle åka långt ut på landet berättade hon.

Väl inne i mässhallen märkte jag inte av något av det som hände utanför. Jessica och jag hade fullt upp med jobb. Vi hade fått upp en våg från Holland med vars hjälp vi kunde analysera intresserade personers kroppssammansättning. Så fort vågen (Tanita DC-430 MA) och plakatet där det stod att man kunde få veta sin fettprocent kom på plats började nyfikna mässbesökare att samlas. Hela fredagen träffade vi personer som vi mätte och pratade med och de fick även mössor och vattenflaskor från Garmin. Vi blev till slut supersnabba på att sammanfatta bokens upplägg och berätta hur en vägning gick till.

Klockan 14 var det vår tur att presentera vårt upplägg på scenen Hälsa och livsstil. Varje halvtimme startade en tjugominuterspresentation och det var lite pirrigt att bli uppmickade och träffa en helt ny publik. Vi berättade om upplägget av Interventionen som de sexton deltagarna i boken fick göra, om teorin bakom de rekommendationer de fick och även om resultatet.

Det var fantastiskt att kunna berätta att gruppen förlorade 18,5 kg rent fett utan att banta, eller på annat sätt svälta sig, och vansinnesträna. Resultatet blir ännu mer fantastiskt om man tänker på att alla deltagare inte förlorade fettmassa eftersom de redan låg inom ett hälsosamt intervall. Deltagarna fick dessutom nästan en halvmeter smalare midjor. Detta är otroligt positivt ur ett hälsoperspektiv. Inte lika lätt att mäta är ju den ökade kunskapen och intresset för hälsa som vi försökte sprida under de fyra månaderna vi träffades.

När vår presentation var över gick vi tillbaka till montern och fortsatte med fettmätningar och boksigneringar.

Det hände även andra saker hos Fri Tanke. Ulf Ellervik, kemiprofessorn från Lund, bjöd mässdeltagarna på glass som han gjorde med hjälp av flytande kväve. Temperaturen på flytande kväve är -196 grader och det ser ut som en rykande häxbrygd när man häller det i kärl som är varmare. Ulf hade gjord en vaniljsmet som kyldes med kvävet. Det både smakade och såg och härligt ut! Ulf har skrivit en bok som heter Glass för kemister och andra livsnjutare. Förutom detta fanns det också tävlingar i blixtschack där den som lyckades vinna över Anna Cramling fick en gratis bok. Anna är femton år gammal och spelar i OS-landslaget i schack och jag vågade inte ställa upp mot henne utan skyllde på att jag behövde köpa något att äta när det var dags… Klicka här för att komma till filmen där Anna och Christer Fuglesang pratar om schack.

När vi gick till mässan på lördagsmorgonen fick vi gå igenom öppningar i kravallstaketen och poliserna berättade att vi nog inte borde gå den vägen till tåget som vi hade tänkt utan istället ta en taxi till stationen. Vi hade några intensiva, härliga timmar i montern även på lördagen och sedan var det dags att åka tillbaka till Stockholm. Väl på tåget med lite godis och en kaffe kunde vi pusta ut efter de hektiska dagarna med alla nya intryck och vi kunde tyvärr också läsa att oroligheterna utanför mässhallen tilltog.

För några dagar sedan frågade någon hur hög/låg fettprocenten på mässbesökarna var. Jag kan berätta att det var en otroligt stor variation. Den lägsta siffran var strax under sju och den högsta närmare 50. Kvinnor bör ligga mellan 20 och 30 % och män mellan 10 och 20 %. Oavsett hur stor andel fett man har på kroppen behöver den få varierad, riktig mat med mycket grönsaker, vardagsrörelse (10.000 steg per dag) och träning (150 svettiga minuter varje vecka). Om man ligger högt i fettprocent eller har ett för stort midjemått är det bra att försöka nå hälsosamma nivåer och mer om det skriver vi i boken Frisk utan flum.

//Maria

PS. Vill du eller någon du känner också göra hälsoförbättringar? Var med i en av våra Interventionsgrupper. Läs mer här! DSl

Jag öppnar mappen med namnet ”Extremernas fysiologi” på datorn. Det äldsta dokumentet som ligger i mappen heter  ”Bokförslag Extremernas fysiologi” och är daterat 2013-04-17 vilket är för fyra år och tre dagar sedan. Veckan innan det åkte Jessica och jag ut till Vindö där vi tillbringade ett par dagar i en stuga. Jag minns att vi varvade jobb och framtidsplanering med bastubad, joggingturer och bubbelvin vid grillen. Det var där och då vi bestämde oss för att skriva den läroboken som inte finns varken på svenska eller på engelska; en sammanfattning över den friska kroppens omställningar till omgivningens förändringar.

I den första delen av fyra beskriver vi kroppens homeostas, det vill säga vilka processer som bidrar till att kroppen befinner sig i jämvikt. Här går vi igenom hur vi syresätter oss, reglering av blodsocker, pH, temperatur, elektrolyt- och vätskebalans och så kan man läsa om sömn och vakenhet.

I de andra delarna kan man läsa om vad som händer i kroppen om man stör homeostasen och hur vi i vissa fall anpassar oss, alltså hur vi acklimatiseras och vänjer oss, vid förändringen. Del två handlar om hög och låg temperatur, del tre om tryck (bergsbestigning och dykning är exempel på det) och del fyra om energi. Med energi menar vi både muskelarbete men också förflyttning (rymdfärder och hur G-krafter i flygplan påverkar oss).

I vanliga fysiologiböcker är ofta sjukdomsbeskrivningar exempel på när något går snett i kroppen. I vår bok har vi istället valt att berätta om hur djur klarar sig under extrema förhållanden. Har du till exempel någonsin funderat på varför andfåglar kan stå långa stunder på isen, hur lamor kan gå omkring obehindrat på väldigt höga höjder, hur hundar kan flåsa timtals i värmen när vi människor blir snurriga av att blåsa upp ett par ballonger, varför vissa ormar dör om man lyfter deras huvud från marken? Allt detta och mycket mer svarar vi på i boken.

Djurvärlden är mycket spännande men också människovärlden! Som en del av researcharbetet till boken hälsade vi på Försvarets överlevnadsskola i Karlsborg där vi under 24 timmar fick lära oss om hur soldater utbildas för att klara sig i, vad vi tycker, helt omöjliga situationer. Under vistelsen fick vi gå omkring i en värmekammare som växlade från att vara inställd på torrt och varmt ökenklimat till oerhört fuktigt och klibbigt djungelklimat. Vi vet numer var man ska leta efter vatten om man ser en uttorkad flodfåra eller hur man bygger en daggsamlare (för att få vatten) av en trasig flygplansmotor men frågan är ändå inte om det som satte djupast spår i oss är att man i yttersta nödfall kan krama en matsked vatten ur en groda!

Fyra år senare har vi alltså en hög av nytryckta böcker, en fantastisk känsla! Provläs en snutt ur boken här. Beställ ditt eget exemplar på fortasanas hemsida eller skicka efter ett gratisexemplar från Studentlitteraturs hemsida om du arbetar som lärare.

//Maria

I söndags, den 6 november, sprang jag New York Marathon. Det var mitt livs andra maraton, det första sprang jag för två år sedan i Stockholm. Det var också efter det loppet som jag och några kompisar anmälde oss till detta äventyr. Jag fyllde 40 tidigare i år så såg detta som en försenad födelsedagspresent till mig själv. Om det nu är en present att få springa ett maraton. Kanske snarare nån form av 40-årskris skulle vissa hävda……..

Vi åkte med Springtime som är ett företag som anordnar tränings- och löparresor och köpte oss på så sätt en startplats. Annars är det ganska svårt att få en plats i detta som ska vara världens största maraton, med drygt 50 000 löpare från över 100 olika länder.

Vi kom till New York på onsdagkvällen och loppet gick på söndagen. Så vi hade några dagar på oss att ställa om till den nya tidszonen och att upptäcka New York. Vi försökte att inte gå hela dagarna, men det är svårt att inte gå mycket när man är i en stad som New York. Vi hann med att åka till Williamsburg och strosa omkring, vi gick över Brooklyn Bridge från Broooklyn mot Manhattan, vi gick en del av High Line som är en park anlagd på ett gammalt järnvägsspår, vi åt fantastisk mat på Buddakan, och kanske inte lika fantastisk mat i Harlem, men det var en upplevelse på andra sätt. Vi var också uppe på takbaren på The Standard och njöt av utsikten även om det var lite blåsigt.

På morgnarna anordnades det gemensam morgonjogg i och omkring Central Park, eller så kunde man gå på yoga, och det fanns även frukostföreläsningar att inspireras av.

Dagen innan loppet hade vi bokat in oss på en busstur som tog oss igenom i princip hela maratonbanan. Vi åkte ut till starten och körde över Verazzanobron, genom Brooklyn, Queens, Manhattan, Harlem, Bronx och fick en känsla för banan. Kändes ändå overkligt att vi faktiskt skulle springa där dagen efter.

På söndagen var det tidig uppstigning, bussarna som skulle köra oss till starten skulle gå redan kl 5.30 från hotellet. Som tur var ställde vi om klockorna till vintertid natten mot söndagen så vi fick en extra timmes sömn, samtidigt som man var livrädd att vi inte skulle vakna vid rätt tid. Resan till starten gick väldigt smidigt vilket innebar att vi hade ganska många timmar att spendera ute på Staten Island i väntan på vår tart. Första starten gick kl 9.50, men jag och mina två springkompisar startade först kl 10.40. Vi hade uppmanats att ta på oss varma kläder som vi var beredda att skänka bort innan start. Det var otroliga mängder kläder som samlades in och som sen ges till behövande i New York. Trots att vi var där nästan fyra timmar gick det rätt fort. Vi åt vår medhavda frukost, det fanns kaffe och bagel att få där, vi stod i toakö några gånger och sen var det helt plötsligt dags att gå mot startfållan.

Då kom verkligen fjärilarna i magen på riktigt. Nu var det till slut dags att genomföra detta som vi tänkt på i två år. Vi tre som startade tillsammans hade väl inte haft den mest optimala uppladdningen (när har man det i och för sig). Jag hade varit förkyld i nästan tre veckor, de andra hade en fot som krånglade och höftböjare som gjort ont på träning. Men vi var fast beslutna att vi skulle till målet i Central Park och vi skulle försöka hålla ihop och peppa varandra.

Vi hade fått tips om att ha våra namn på tröjorna för att få extra hejarop så det hade vi fixat innan vi åkte. Vi hade också köpt likadana sverigetights, linne och undertröja så vi såg ut som trillingar i trikåer. Det visade sig vara ett bra drag om man ville ha hejarop!

Startskottet gick och vi rörde oss långsamt mot foten av Verazzanobron. När vi nådde bron kunde vi börja springa. Vi tog det lugnt då det var uppförsbacke i ca 1,5 km. Efter ca 3 km kom vi in i Brooklyn och här stod det en hel del och hejade. Ju längre in i Brooklyn vi kom desto mer folk var det längs banan. De hade tutor och klockor och enorma röstresurser, jag har aldrig upplevt nåt liknande. Det var mycket ”Go Team Sweden” och våra namn skreks många gånger. Det var också många med skyltar där det stod ”If Trump can run, so can you” och andra politiska budskap. Vi sprang genom Brooklyn i drygt 20 km och det var verkligen helt fantastiskt, jag sprang och log nästan hela tiden. Efter ca halva loppet sprang vi över en mindre bro till Queens och efter ytterligare några km kom vi till Queensboro Bridge som tog oss till Manhattan. Det var här som pannbenet prövades ordentligt för första gången i loppet. Det lutade svagt uppför nästan hela vägen över bron, många började gå och det var svårt att ta sig fram. Det kändes som att vi tappade en del fart här, och vi började också bli lite trötta efter att ha sprungit 25 km. Samtidigt såg vi fram emot att komma över till Manhattan och veta att vi ”bara” hade ca 17 km kvar av loppet.

När vi kom in på 1st Avenue var det även där mycket folk som stod och hejade, men det som började kännas här var att ett maraton är långt, väldigt långt. Nånstans där tog loppets smekmånad slut. 1st Avenue som vi sprang uppför mot Bronx och 5th Avenue ner mot Central Park kändes som om de aldrig skulle ta slut. Det var löpare så långt ögat nådde kändes det som. Vi blev både hungriga, tomma på energi och trötta i benen. Som tur var lyckades vi få bananer från publiken, och det var en del svenska längs banan som hejade och gav lite energi.

Trots att vi dippade en hel del stretade vi på, ett steg i taget och miles-markeringarna dök upp en efter en till slut. Efter 24 miles (av totalt 26,2 miles) svängde vi äntligen in i Central Park. Löpare stod nu längs banan och stretchade lite här och var, nån kräktes vid trottoaren och många ben var trötta, men också glada över att vi snart skulle nå målet.

Sista biten svängde vi ut från Central Park och sprang längs parkens kortsida, som mer kändes som en långsida just då. Tårarna brände i ögonen av lyckan och lättnaden att vi snart skulle vara klara. 800 m, 600 m, 400 m, 200 m, metrarna sniglade sig fram men till sist var det där. MÅÅÅÅLET! Efter 42195 meter. Det var så skönt att kliva över mållinjen och få medaljen runt halsen! Vi klarade det! Detta lopp hade jag verkligen ett genomförandemål, inte ett tidsmål. Även om jag självklart sneglade på klockan många gånger under loppet var mitt fokus på att komma runt, och det gjorde ingenting om jag tog längre tid på mig än under mitt förra maratonlopp.

Efter loppet fick man en påse med dricka och lite att äta och en foliefilt att vira om sig. Man slussades sen genom parken och fick vid utgången en fleeceponcho att vagga tillbaka till hotellet i. Så skönt! Vid det här laget var vi verkligen superhungriga och det fanns inte på kartan att vänta ända till middagen. Som tur var passerade vi ett pizzaställe precis bakom hotellet och på stapplande steg fick vi med oss ett gäng pizzabitar till rummet.

Dagen efter var det många stappliga ben på Manhattan. Det var också kul att se hur många som bar sina medaljer dagen efter loppet. Som svensk är man inte så van vid att på det sättet visa att man deltagit i ett lopp, men här var det i princip obligatoriskt att ha medaljen på sig!

Stolta och nöjda klev vi på planet hem på måndagskvällen. Vilken resa och vilka minnen! Kan varmt rekommendera att springa lopp på andra ställen i världen. Det måste ju inte vara ett maraton. För min del kommer det nog dröja ett tag innan jag springer maratonsträckan igen. Nu ser jag fram emot att styrketräna mer under vintern, och springa lite mer kravlöst när jag känner för det.

//Jessica