Kategori: Hälsa

Maria skrev i förra inlägget på bloggen om när vi var och gav blod för några veckor sen. Klicka HÄR för att läsa om det. Sen dess har vi båda fått SMS om att vårt blod har kommit till nytta för en patient vilket ju känns väldigt bra.

En vän till mig hade inte varit i livet idag om det inte hade funnits blodgivare och bra sjukvård. Han berättar sin historia här nedanför i ett gästinlägg. Under operationen som han beskriver fick han totalt 55 påsar blod! Det är fantastiskt att han överlevde och jag är glad att ha honom som vän. Vi hoppas med dessa två inlägg ha inspirerat några att bli blodgivare eller ta upp sin blodgivning om man haft ett uppehåll. Tillsammans kan vi rädda liv!

/Jessica

Jag var mitt i livet. Var 42 år, hade ett bra jobb som kommunikatör med speciell inriktning på organ- och vävnadsdonation vid en myndighet. Allt var och kändes på topp. Vi hade just fått vårt fjärde barn och det var sommar, ljust och fantastiskt. Vi var odödliga, inget kunde stoppa oss. Inget. 

Hade börjat med löpning och fystränade rätt hårt eftersom det gav mig energi och kickar och fick mig att må som en kung. Hade egentligen inte tränat så fokuserat på många år, men antar att jag ville må bra inför min kommande föräldraledighet.

Hösten kom och vi gjorde upp att jag skulle ta den största delen av föräldraledigheten på nära ett år. Min fru A fokuserade på att börja jobba i december.  

Sönerna spelade fotboll, jag var tränare till vår 8-åring och skjutsade 11-åringen till träningar och matcher. Vår dotter gick på förskola och skulle snart fylla fyra.

Det var en helt vanlig måndag. Hade nattat de tre äldsta barnen. Kände mig ruggig så jag tappade i ett varmt bad. Klockan var strax efter 21:30 när jag plötsligt började frysa i badet. Skakade som av frossa fast jag satt i ett varmt badkar. Klev upp och fick plötsligt huggande smärtor inifrån överkroppen. Bad min hustru att massera mig på ryggen, men det gjorde plötsligt bara ännu ondare. 

Då hände det. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Började krypa omkring i hallen, drabbades av så kallad ”luft-hunger’. Hustrun ringde snabbt efter min svärmor som bodde intill oss, då hon var före detta narkossköterska, därpå ringde hon 112.

Det enda jag minns från hallen var att en av de båda ambulanssjuksköterskorna ropade till mig. Hon lät stressad och hård. Allt var som i en enda dimma. Ett töcken där jag gång på gång tappade medvetandet. Svärmor såg till att jag fick syrgas och hon åkte med i ambulansen. Och tur var det eftersom de var på väg till Danderyds Sjukhus, men svärmor visste från sin arbetstid på SOS 112 att Karolinska Sjukhuset var mycket mer högteknologiserat. Det skulle bli min räddning. Hustrun ringde sin bror och syster,sedan tog hon en taxi till Solna. 

A ringde till min mamma som även hon for in till sjukhuset. Hela natten gick och anhörigrummet skulle komma att bli bostad för de närmaste dygnen. En kirurg som hade opererat mig hela natten, informerade om att jag hade förlorat en stor mängd blod men att han lyckats stoppa den massiva blödningen. Han talade också om att jag på operationsbordet – i den så kallade hybridsalen – fått flera hjärtstopp. Att han genom att hålla i mitt hjärta i sin hand kunnat trycka och pumpa igång det. 

Jag låg på Centrala intensivvårdsavdelningen hela tio dagar, med extremt skiftande blodtryck. Som sämst låg det på 40/30! 

Närmaste två veckorna innan jag skrevs över till Danderyds Sjukhus, handlade mycket om oro för egen del. Jag minns i princip ingenting av hela oktober 2012 bortsett från enstaka, vaga minnesbilder.

Den 1 november skrevs jag ut från KS och fördes över till DS. Där låg jag inskriven på vårdavdelning ytterligare två och en halv månad. Första tiden även den med vaga minnesbilder. 

Överläkaren på KS hade under den perioden förklarat för mina anhöriga att blodförlusten och framförallt den 10-15 minuter långa och totala syrebristen medfört att jag drabbats av hjärnskador av storleken mindre men belägna över flera platser i hjärnan – sk watershreads. Och att arbetsminnet (närminnet) var tufft drabbat, så också min balans, min syn (så kallade synnedsättning), koordinationsförmåga samt möjligheten att utföra en mängd relativt basala saker. Förmågan att ta och utföra instruktioner var också initialt sett dålig. 

Skrevs in på Hjärnskaderehab vid DS där jag gick som dagpatient tre – fyra gånger i veckan under tre tio-veckorsperioder 2013-14.

Började så småningom arbetsträna på mitt gamla jobb, och i december 2015 började jag arbeta på 25 %. Men då med helt andra, för mig individuellt anpassade arbetsuppgifter av typen språk- och korrekturgranskning av texter; sortering och justering av myndighetens sociala medier, närvara vid myndighetens enhetsmöten osv. 

/Daniel

Äntligen kom smset med beskedet att mitt blod har kommit till användning för en patient! Hurra!!!

Tyvärr kan jag inte skryta med att vara en speciellt duktig blodgivare. Kvinnor får lämna en påse tre gånger per år. män fyra gånger per år och på mina 20 blodgivarår är jag långt ifrån 60 påsar men jag tänker att lite är bättre än inget. Blodet man ger har flera olika användningsområden. Det kan behövas vid förlossningar, operationer, olyckor, vid cancerbehandlingar, osv, osv. Man delar upp blodet i olika delar och använder dem till olika behandlingar vilket betyder att flera personer kan få hjälp av en enda påse.

Den volym man lämnar är 4,5 dl och det är mindre än 10 % av blodvolymen.  När jag föreläser om blod och blodtryck för studenter på högskolorna i Stockholm brukar jag berätta att fysiologiböckerna sägar att om man förlorar mer än 10 % är det en blödning men dit räknas alltså inte en blodgivning. Innehållet i påsen är alltså inte något problem för kroppen att bli av med. Den förlorade volymen är återställd på väldigt kort tid. När man ligger på britsen få man dricka festis och när man är klar får man mer att dricka. När vi sväljer juicen eller kaffet så kommer vattenmolekylerna åka ner i magsäcken och sedan fortsätta ut i tolvfingertarmen. I tarmen tas vattenmolekylerna upp i blodbanan och återställer volymen. Är volymen återställd kan kroppen även ha ett tillräckligt högt blodtryck. Även om volymen alltså är återställd väldigt snabbt tar det mellan tre till fyra veckor innan vi har hunnit göra tillräckligt med nya blodkroppar och jag inbillar mig att jag känner lite flåsig en tid efter att ha lämnat blod.

Hur går det då till? Jo, man beger sig till närmsta blodcentral eller blodbuss. Där får man svara på frågor som säkerställer att man är fullt frisk och inte riskerar att smitta en medmänniska, som kanske är väldigt sjuk och försvagad, med något som kan göra henne sjukare. Man får till exempel svara på om när man senast var utomlands, och var man var, om man nyligen har tatuerat sig, om man har feber, osv. Är man ny blodgivare, eller om det var ett tag sedan man lämnade blod senast, kollar man att blodtrycket är normalt och att hemoglobinvärdet är tillräckligt högt. Hemoglobinet är det ämne i de röda blodkropparna som transporterar runt syret till kroppens alla celler. Alla kan, eller får inte, lämna blod. Man kan exempelvis ha för lågt hemoglobinvärde, för lågt blodtryck, för tunna kärl, ett medicinskt tillstånd som gör att man kanske behöver sitt blod själv eller så mår man inte bra av det.

Om allt ser bra ut får man lägga sig på britsen och själva blodgivningen börjar. En nål sticks in i ett av kärlen i armvecket och så rinner blodet ut i en påse. Det hela är över på maximalt 15 minuter och för mig tog det 9 minuter och 57 sekunder den här gången. Under tiden blir man såååå ompysslad. Sköterskorna kommer med festis och de fick mig att känna mig som en hjälte. Perfekt för egot alltså!

När man är klar får man sätta sig och ta lite kaffe eller annan dryck. Vill man får man också ta en smörgås och chokladbitar. Dels får man alltså fylla på med lite mer vätska och så får personalen en chans att se ifall man känner sig lite snurrig. Jag har aldrig känt mig snurrig. Som man ser på bilden har jag ett överdrivet stort bandage på min högra arm. Vanliga människor får ett litet plåster men jag är lite känslig mot vissa typer av klister på plåster så jag blev ordentligt inpackad med ett bandage istället. Man får också en karta med järntabletter eftersom järn behövs för att vi ska bilda nya röda blodkroppar.

Innan man går får man en gåva som tack för hjälpen. Man kan välja ljusstakar, koppar, handdukar och andra saker. Jag valde att skänka min gåva till välgörenhet och den här gången blev det Radiohjälpen.

Jag kan vara en av dem som behöver donerat blod någon gång i framtiden. Totalt sett tar ett besök på blodcentralen ungefär 30 minuter och man räddar faktiskt liv utan någon egentlig uppoffring.

Just det, Jessica och jag var förstås där tillsammans men hon blev klar tidigare och fick därför inte vara med på någon bild. Det var lite journalstrul för mig eftersom något hade glömt att klicka i att min förra blodgivning av avslutad och då var det svårt att påbörja en ny.

//Maria

Läs mer på blodgivningens hemsida. Där kan man också se hur fyllda länets blodlager är just nu.