Nu på eftermiddagen publicerades vår slutreplik till den debattartikel som vi skrev för drygt en vecka sedan. Se länk eller läs repliken direkt här i blogginlägget (längre ner).
https://www.dn.se/debatt/repliker/granska-halsobocker-for-att-skilja-vetenskap-fran-spekulation/
Idag kan man läsa i olika medier om den granskning av boken ”Kimchi och Kombucha” som journalisten Christian Dahlström har genomfört. Granskningen har resulterat i två podavsnitt som du kan lyssna på i podden Sinnessjukt: http://sinnessjukt.se
Att denna granskning sammanfaller i tiden med vår debattartikel är faktiskt en ren tillfällighet, men den utgör ett exempel på precis det vi tror skulle kunna undvikas genom en frivillig och oberoende faktagranskning. På DN.se finns nu en artikel där DNs vetenskapsreporter Amina Mangor intervjuar oss: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forlagen-borde-ta-storre-ansvar-for-faktagranskning/
Och en annan artikel där hon skriver om den aktuella granskningen: https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-sagar-popular-bok-om-tarmbakterier/
Det har varit en intressant upplevelse att skriva en debattartikel. Vi har lyft en fråga som helt klart verkar väcka intresse och vi kommer absolut att driva denna diskussion vidare och hoppas att det ska leda fram till något konstruktivt.
Slutreplik DN Debatt 17/2:
Det är glädjande att frågor om hälsokommunikation engagerar många. Det har inte minst den senaste tidens diskussioner efter vår debattartikel visat. Vi har fått en stor mängd positiva reaktioner efter vårt förslag om möjligheten att kunna – men inte vara tvungen att – anlita en oberoende granskningsinstans av populärvetenskaplig litteratur som gör anspråk på att utgå från fakta och vetenskap. Vi har fokuserat på böcker inom hälsoområdet, men grundtanken med en granskningsinstans är allmängiltig. Detta förslag har även väckt upprörda reaktioner.
I en replik till vår debattartikel ”Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa” skriver Ann Fernholm bland annat att:
- de överdrivna hälsopåståendena i böcker knappast är mer illa grundade än vad nyckelhålsmärkningen av glass och sötad yoghurt en gång var.
- de kostråd som presenteras i Sverige inte har tagits fram på ett objektivt sätt och skulle se annorlunda ut om forskningen som ligger till grund för kostråden hade klassificerats enligt ett annat system.
- forskare ska ta större hänsyn till upplevelser om kostens betydelse för hälsan.
Att argumentera för att kostråden var felaktiga förr är möjligtvis intressant ur ett historiskt perspektiv men det är knappast ett konstruktivt sätt att förbättra folkhälsan idag. Att dessutom använda det som ett argument för att rättfärdiga felaktigheter i dagens populärvetenskapliga böcker är enligt vår uppfattning inte förenligt med ett vetenskapligt synsätt.
I debattartikeln belyser vi faran med att i populärvetenskapliga böcker om hälsa underminera rekommendationer som är framtagna med vetenskapliga metoder. Risken finns att människor istället väljer andra sätt, beskrivna av självutnämnda hälsoexperter, vilket i värsta fall kan orsaka skada. Ann Fernholm skriver att de svenska kostråden inte är framtagna på ett objektivt sätt. I repliken kan man läsa att Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) använder sig av ett system för evidensgradering, Grade, och att det borde vara ett krav att även NNR togs fram med just den metoden. Intressant nog graderar Världshälsoorganisationen (WHO) vetenskapliga artiklar enligt Grade och ändå är deras kostrekommendationer i stort identiska med dem som Livsmedelsverket presenterar.
Att kosten har betydelse för hälsan är självklart. Men varför ska inte rekommendationer som riktas till allmänheten tas fram på ett vetenskapligt sätt? Det kan kännas frustrerande att det tar tid att ändra rekommendationer och att enskilda individers personliga berättelser inte kan ligga till grund för dessa. Att myndigheterna förlitar sig på den sammantagna forskningen och inte enskilda nya rön är en stor trygghet för oss alla. Skillnaden mellan en rekommendation framtagen efter en översikt av kunskapslägen och en baserad på enskilda upplevelser är att den senare kan innebära stor fara för en patient, eller person, då varken önskade eller oönskade effekter registreras och utvärderats på ett systematiskt sätt. Personers individuella upplevelser är viktiga på flera sätt – bland annat för att ge uppslag till ny forskning. Där kan kanske filmregissörer fylla en funktion, men varför tror Ann Fernholm att dessa bär på särskilda insikter? Vilka filmer ska vi tro på?
Förutom kritiken i Ann Fernholms replik har diskussion även pågått i sociala medier. Några av de sammantaget fåtaliga negativa kommentarerna har uppkommit genom missuppfattningen om att förslaget gäller en censur av böcker. Detta är ett missförstånd. Vi skriver i debattartikeln att vi värnar om yttrandefriheten. Friheten att få säga i det närmaste vad man vill i tal och skrift utgör ett fundament i demokratin. Det är dock inte samma sak som att det som sägs eller skrivs ej kan, eller bör, granskas och stå oemotsagt.
När det gäller litteratur fungerar inte resonemanget om skyddet av konsumenten på samma sätt som i andra branscher. I böcker är det i princip fritt att påstå vad som helst om hälsa, även sådant som helt saknar stöd i forskning, och ändå kunna benämna det såsom fakta.
Vad har då läsaren för möjlighet och ansvar för att orientera sig bland olika källor? Trots att läsaren försöker göra en källkritisk granskning genom att välja populärvetenskaplig litteratur som står på faktahyllan, som säger sig beskriva forskning och vetenskap samt är skriven av författare med titlar som doktor, läkare och/eller professor finns det alltså idag inga garantier för att innehållet är vetenskapligt stringent.
Vi anser att en oberoende granskning av populärvetenskaplig litteratur skulle kunna vara till hjälp för både läsare, författare och bokförlag. Det skulle kunna utgöra en slags konsumentupplysning för den som vill köpa litteratur vars innehåll anges vara baserat på vetenskapliga fakta eller där det tydligt framgår när författaren spekulerar eller beskriver personliga anekdoter.
Maria Ahlsén, medicine doktor, projektkoordinator vid Karolinska Institutet, författare
Jessica Norrbom, medicine doktor, forskare vid Karolinska Institutet, författare
Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds Universitet, författare
Mats Lekander, professor i psykoneuroimmunologi, Stockholms Universitet och hälsopsykologi, Karolinska Institutet, författare
Carl Johan Sundberg, professor i fysiologi, Karolinska Institutet, legitimerad läkare, författare