När kroppen inte får mat går den över till krisläge, och det spelar inte någon roll ifall det är vi själva som har bestämt att dra ned på kalorierna eller om det är så att maten faktiskt är slut. I sådana här lägen måste vi leva på våra energilager, och för att kunna bryta ned dem kommer stresshormoner att frisättas. Krisläget ger alltså upphov till en stressreaktion. Exempel på stresshormoner är adrenalin och kortisol. De här hormonerna kommer se till att vi bryter ner våra lager av kolhydrater, fett och tyvärr även protein (muskler). Detta måste vi göra för att hjärnan ska få energi och för att vi ska fortsätta kunna producera livsviktiga hormoner, mm – för att överleva alltså. Exempel på bieffekter av stresshormonerna är att hjärtat slår snabbare (kroppen vet inte varför den är stressad, kanske måste pulsen höjas för att vi är jagade av en björn), blodtrycket höjs (inte nyttigt i längden) och att våra sinnen skärps (vi blir alerta). Med skärpta sinnen kan vi uppleva att vi mår väldigt bra och presterar på topp och det kan faktiskt vara en kick för många att svälta sig/leva med ett energiunderskott.
Vad händer då med vår lagrade energi?
Det första som tar slut är våra kolhydratlager som består av sockermolekyler ihopsatta till långa kedjor av glykogen. Glykogenet tar slut på något dygn och den snabba viktnedgången man ser i början av till exempel en LCHF-bantning (då man äter så lite kolhydrater som möjligt) beror på att man blir av med allt vatten som var bundet till glykogenet.
Fettet förbränns hela tiden och om man är fet (fetma är ett BMI över 30) och övervikten består av fett kan man leva på den energin i flera månader. Tack vare att vi kan bilda ketonkroppar av fett och att hjärnan kan använda dessa som bränsle dör vi inte om vi slutar äta kolhydrater (hjärnan förbränner i normala fall endast socker som bildas då vi bryter ner kolhydrater i mag-tarmkanalen). Läs mer om ketos i mitt tidigare blogginlägg: https://www.fortasana.se/ar-det-nyttigt-att-forsatta-kroppen-i-ketos-och-vad-ar-ketogen-diet/
Tyvärr är det så att stresshormonerna i kroppen kommer göra att även musklerna bryts ned vid bantning/svält. Under min utbildning i idrottsnutrition fick jag lära mig att för varje kilo man går ned i vikt är 70% fett och 30% muskler. Varför är detta ett problem i viktminskningssammanhang? Jo, det är musklerna som står för vår basalmetabolism det vill säga vår viloförbränning. Musklerna ligger där och bränner energi. Blir vi av med muskelmassa – och fortsätter äta lika mycket som innan vi började banta – kommer den energi som musklerna skulle ha gjort av med istället lagras som fett och man går lättare upp i vikt.
Så fort jag har bantat klart går jag upp i vikt igen, varför?
Det är mycket lättare att lägga på sig fett efter en bantningsperiod eftersom man blev av med muskelmassa när man bantade. Man har fått en lägre viloförbränning och kan därför inte äta lika mycket som innan man började banta utan att kroppen lagrar energin som fett.
Finns det något jag kan göra?
Man kan försöka minska muskelförlusten genom att styrketräna, gärna med tunga vikter. Då får kroppen signaler om att musklerna behövs och man kan då minska nedbrytningen av dem. Det kan dock vara svårt att träna hårt om man ligger på ett för stort energiunderskott. Det kan då vara att föredra att låta viktminskningen ta lite tid för att inte stressa kroppen så mycket. En kostomläggning med små förändringar, som man orkar leva med under lång tid, i kombination med att man börjar träna är för många skonsammare både fysiskt och psykiskt.
//Maria