Igår sprang jag mitt andra Stockholm Marathon och så här var min upplevelse:
Tankar innan start:
Det här är orimligt. Sträckan är överdrivet lång. Halvmaror är också långa och det borde räcka. Jag måste ha varit sinnesförvirrad när jag anmälde mig.
Uppladdningen:
Ett par, tre förkylningar i mars och april gjorde att jag inte följde mitt egenkonstruerade program alls. Antalet pass över 20 km var ynka fem stycken och jag hann aldrig komma upp till distansen 30 km. Inget drömläge alltså.
Målsättning:
Stappla hem från Stockholms Stadion med medaljen, men min högra fot har krånglat den senaste tiden och har under de senaste veckorna gjort riktigt ont i samband med att jag har sprungit längre pass så jag var därför helt inställd på att vara tvungen att bryta loppet, och det kändes helt ok att det var så. Man ska vara försiktig och lyssna på kroppen. Det är inte värt att skada sig!
Mat inför loppet:
Jag gillar att vara fullmatad inför en så lång ansträngning. Dagarna innan åt jag som vanligt. Jag hade tränat som vanligt om jag inte hade valt att vila min onda fot. Kvällen innan loppet åt jag en vanlig middag med ett glas vin. Jag vill bara tillägga att jag aldrig har varit rädd för att äta kolhydrater eftersom det gör att musklerna orkar arbeta bra. De använder ju fett också under en sådan här lång tid, men utan kolhydrater går det inte. Framför TVn drog jag i mig massor av chips. En utmärkt kombination av fett, kolhydrater och extra salt inför ansträngningen intalade jag mig. Dessutom gillar jag chips!
På tävlingsdagen gjorde jag en snabbspolning av en vanlig dag. Kl 6:30 uppstigning och vanlig frukost: havregrynsgröt pimpad med psyllium- och solrosfrön och till det en kopp te. Kl 8:00 förmiddagskaffe, en god kaffe latte. Kl 9:30 lunch: en rejäl pastaportion. Kl 11:00 eftermiddagsfika: en färdigköpt kall kaffe latte och en mjuk smörgås med messmör. Kl 12:10 start!!!
Upplägg:
Det är en lång sträcka, 42 km. Man måste ha ett sätt att förhålla sig till den. Jag valde att dela in loppet i fjorton stycken 3 km-avsnitt. Fjorton är inte så mycket lurade jag mig själv att tro och det är också ungefär med det intervallet man blir bjuden på något att äta och/eller dricka under loppet och då vet man att man får stanna upp och gå några steg medan man tuggar i sig sin banan eller dricker sin sportdryck.
I Stockholm har man valt att göra två varv där det första är 17 km och det andra är 25 km. Jag kan inte bestämma mig för om det är gräsligt eller hoppfullt att se de kombinerade avståndsskyltarna längs vägen. När man till exempel precis ska upp för Västerbron står det både 8 km och 33 km. Under det första varvet är man riktigt pigg men samtidigt vet man att man kommer vara det motsatta nästa gång man kommer dit. Andra gången man kommer dit tänker man att det är så otroligt skönt att man inte kände sig så trött första gången man var där. Det är sådant man hinner tänka på i ungefär 4,5 timmar.
Mat och dryck under loppet:
Jag åt allt jag fick och valde att dricka sportdryck för att få påfyllning av kolhydrater och salter under tiden jag sprang. Det är bra att öva sig på att äta och dricka när man springer. Magen kan reagera på det nämligen. Både i år och förra året fick jag ont i magen efter att jag drack Pepsi Cola. Kanske blir det lite mycket socker på en gång som gör att magen tömmer sig lite långsammare och då blir det lätt lite skvalpigt. När jag stod med muggen i handen tänkte jag att det kanske skulle bli så, men jag valde att ändå dricka. Det är inte helt fel med lite koffein och socker efter 36 km.
Mat och dryck efter loppet:
Bästa återhämtning är riktig mat. Det innehåller förutom energi även viktiga vitaminer och mineraler, och bäst av allt – den är varm! När jag kom hem väntade underbar stekt kyckling och klyftpotatis med tillbehör. Det blev en segerskål i rödvin även ikväll.
Efter loppet:
Kallt, kallt, kallt – och blött! Det började regna när startskottet för min grupp ljöd och sedan höll det i sig. Det regnade mycket. I början väjde jag för vattenpölarna men jag insåg senare att det inte gjorde någon skillnad. Det regnade igenom min regnjacka och det blåste ganska kalla vindar också. Så länge man sprang var det ok, men vi var många som hackade tänder och huttrade när vi kommit i mål. Det stod i någon av dags- eller kvällstidningarna dagen efter att en fjärdedel aldrig kom till start. Jag tror att det berodde delvis på vädret. Otur, men jag försökte tänka att det säkert hade varit värre om det varit 30 grader och sol. Då är det ökad risk för värmeslag och det kan vara farligt.
Coolast:
Alla löpares fokus. Alla har tränat hårt inför detta och alla är laddade. Vissa småpratar innan start men när startskottet hörs blir det tyst. Det enda som hörs är prasslet av kläder och löparskor som träffar asfalten. Många startar samtidigt så man springer samlat ganska länge, och det är helt tyst. Ingen pratar, alla gör sin grej. De enda ord som yttras är ett och annat förlåt eller ursäkta när någon vill ta sig förbi eller råkar vifta till med en arm.
Det finns naturligtvis vissa undantag, alla är inte helt tysta. Jag sprang nära ett franskt lag som jag skulle gissa sprang i välgörenhetssyfte. En av deras lagkamrater satt i en handikappanpassad vagn som drogs av två löpare. De hade en lite förtrupp som banade väg för vagnen och i stort sett hela tiden ropade de hejaramsor och sjöng. Team Nordmark sprang förbi mig på Odengatan kanske tre kilometer innan målgång. Pappa Mikael springer, enligt information på deras hemsida, olika lopp med sin 6-årige son Hugo, som har en allvarlig hjärnskada, för att bland annat dra in pengar till projekt som stöder barn och ungdomar med rörelsehinder. Vilken prestation, jag hade fullt sjå att få mig själv i mål!!!
Dagen efter:
Jag är trött i låren, men otroligt nöjd och glad och medaljen är min.
När jag läser om tankarna jag hade innan start nu förstår jag inte riktigt varför jag tänkte så… 🙂
//Maria