Inlägget gjort

Reseberättelse Kilimanjaro

Jag ska göra ett försök att sammanfatta mitt livs hittills största äventyr, 10 dagar i Tanzania med vandring uppför Kilimanjaro – världens högsta fristående berg på 5895 meter. Det blev en lång berättelse…….

Idéen till resan föddes av några vänner till mig för flera år sedan och kom upp under någon fest. Vi var ganska många i området där jag bor som tyckte det lät spännande, en Facebookgrupp startades och vi enades om att 2018 vore ett bra år att åka. För ungefär ett och ett halvt år sen blev det helt plötsligt liv i gruppen. Om vi skulle åka så var det hög tid att hitta en resa nu, mycket var redan fullbokat. Efter lite olika sökningar fastnade vi för Expeditionsresor, men som det såg ut på deras hemsida var det mesta redan fullbokat. Efter lite mer eftersökningar och några telefonsamtal senare visade det sig att det faktiskt fanns plats på en resa i augusti 2018 och vi knep raskt de 10 platserna! Sen dess har det varit många tankar, förberedelser och inköp inför resan, och helt plötsligt var det dags att åka. Några av oss har traskat upp och ner för Väsjöbacken här i Sollentuna med våra ryggsäckar och stavar under sommaren. Svårt att jämföra med Kilimanjaro J men om inte annat bra tillfällen att få prata om resan och packningen. För var det något vi gjorde mycket på berget så var det att packa, packa upp, packa om osv.

Den 16 augusti flög vi via Amsterdam till Kilimanjaro airport. Under hela resan hade vi två svenska guider från Expeditionsresor med oss, Peter och Nati. Vi kom fram på kvällen och möttes av Bongo som var ansvarig på plats för expeditionen. Våra väskor lastades upp på taket på bussen och vi åkte genom mörka omgivningar till hotellet där vi spenderade två nätter innan den stora vandringen startade.

Vi vaknade upp i princip mitt i regnskogen. Hotellet låg verkligen inbäddat i grönska och det var en härlig känsla att äta frukost ute under tak. Vi packade våra ryggsäckar med ombyte och vatten för ett par timmars vandring och blev hämtade av vår buss igen. Den här första dagen var en skön acklimatiseringsdag. Vi besökte en kaffeodling och fick se hur kaffebönorna hanterades och rostades och sen gick vi genom regnskogen till ett vattenfall och tillbaka. Det var skönt att få landa lite efter resan och förbereda sig inför veckan som skulle komma. Innan vi åkte tillbaka till hotellet dukades det upp lunch och vi fick träffa killarna som skulle laga mat till oss på berget och några av våra afrikanska guider. Eftermiddagen ägnades åt att testa utrustning. Alla fick låna dunliggunderlag, sovsäckar, tjock jacka och en duffelbag där allt skulle ner, inkl resten av packningen. Bagen fick max väga 17 kg och det var ett väldigt fixande med packningen och vägande innan alla var klara. Utöver det hade vi en dagryggsäck som vi bar själva med 3-4 liter vatten, ombyte, snacks mm som vägde kanske 8-10 kg.

 

Dag 1

Efter frukost nästa dag blev vi hämtade på hotellet av vår buss och körda till Machame Gate på 1800 meters höjd där vandringen startade. Vi fick registrera oss, mötte upp med våra guider och så gav vi oss av. Vi var en grupp på 17 personer från Sverige + Peter och Nati och det var ett väldigt pratglatt gäng som gav sig iväg. Vi fick senare höra att de aldrig haft en så pratig grupp och det var många påminnelser om att vi skulle vara tysta och öva lite på andningen……. Jag kan avslöja att det var ganska självreglerande. På toppnatten sas det inte så många ord.

Den första dagens vandring gick genom djungeln och det var en ganska svag stigning och lätt vandring till att börja med. Vi kunde gå i shorts och det var behagligt i luften. Målet för dagen var lägret Machame Camp på 3000 meters höjd. Nånting som blev tydligt under den här resan var att sträckan snarare angavs i höjdmeter än hur lång sträckan var. Den här dagen gick vi ca 11 km, andra dagar längre eller kortare, men höjdskillnaden säger mer om hur jobbig dagen skulle bli.

Ungefär en gång i timmen tog vi en kort paus. Det var mycket fokus på att dricka och att äta något. Vi drack många liter varje dag vilket också innebar att vi kissade mycket. Uttrycket ”never miss a kiss” fick en ny innebörd och vi blev snabbt experter på att hitta bra ställen. Jag vill också poängtera att vår grupp inte lämnade något skräp eller papper kvar på berget. Vi samlade allt i små svarta påsar och slängde i lägret, men det fanns en hel del annat toapapper här och var på berget.

Efter några timmars vandring kom vi fram till en glänta där vårt gäng hade dukat upp lunch! Helt fantastiskt. Vi slog oss ner och blev serverade en härlig måltid mitt i regnskogen. Efter lunch gick vi några timmar till och sent på eftermiddagen kom vi fram till Machame camp där vårt läger redan var uppsatt. Vi möttes av att alla bärare och guider sjöng och dansade, helt fantastiskt mottagande. Efter lite lägergenomgång fick vi greja i våra tält (vi sov 2 st i varje tält), sen var det middag i mattältet och genomgång inför nästa dag. Till både lunch och middag serverades soppa till förrätt och sen huvudrätt, följt av färsk frukt. Allt tillagat på tre gasolbrännare.

Det blev snabbt mörkt och efter maten var vi ganska ivriga att krypa ner i våra sovsäckar. Det var lite ovant att somna i tältet första kvällen, men några timmars sömn blev det i alla fall.

Dag 2

Vi blev väckta ganska tidigt av knackning på tältet och frågan om vi

ville ha kaffe eller te. Sån lyx att få morgonkaffet medan vi fortfarande låg kvar i sovsäckarna. Första morgonen fick vi lite extra tid för att vakna och packa i ordning inför dagen. Innan frukost skulle sovsäck och liggunderlag vara nerpackade och väskorna samlade utanför tälten så att de kunde rivas snabbt. Bärarna som var med på vår expedition var helt otroliga. De rev lägret när vi åt frukost, sprang förbi oss under dagens vandring och när vi kom fram till nästa läger var det redan klart. Alltid med ett leende.

Dag 2 vandrade vi från Machame Camp till Shira Camp på drygt 3800 meters höjd genom ljung- och hedlandskap, en väldigt vacker vandring med en hel del bergshällar och klippblock mot slutet. Vi gick under ca 6 timmar med små pauser och fick lunch när vi kom fram till lägret. Redan nu var vi flera som kände av höjden. Jag hade svårt att sitta inne i mattältet och äta utan behövde sitta utomhus och andas ett tag. Det var svårt att äta och huvudvärken fanns där och lurade. Efter några timmar kändes det bättre och vi hade en skön eftermiddag i lägret.

Dag 3

Det här visade sig vara den mest krävande vandringen, förutom toppnatten, under resan. Från Shira Camp gick vi via Lava Tower på 4600 meters höjd där vi åt lunch för att sen gå vidare ner till Barranco Camp på ca 3900 meters höjd. Vi gick återigen upp ganska tidigt för att komma iväg. Vi var nu ganska högt upp och flera i gruppen mådde rätt dåligt under den här förmiddagen. Lyckan över att nå Lava Tower var stor, vi grät och kramades. Över huvud taget var det mycket känslor på berget. Vi skrattade mest och hade fantastiskt kul, men grät också en hel del. Både av trötthet, men också av lycka och glädje att vi klarade av de olika strapatserna och att vi faktiskt befann oss på en helt osannolik plats.

Naturen hade nu skiftat till mer sand- och klippmiljö och ner i Barrancodalen stannade vi till och Bongo berättade om olika växter, till exempel Jättemalörten, som fanns i omgivningen.

För mig slog yrseln till efter lunch när vi var på väg neråt mot Barranco Camp och efter någon timme kom en av guiderna och tog min dagryggsäck. Det var ingen idé att protestera, och det var rätt skönt att bara tänka på att gå under några timmar.

Det var otroligt skönt att komma fram till lägret i Barranco på eftermiddagen. Vi möttes återigen av härlig sång och stretchade tillsammans innan det var fika med popcorn och kaffe i mattältet. Sen fick vi till vår lycka varmt vatten i en skål så vi kunde tvätta fötterna – SPA fick en helt ny innebörd. Det var inte helt fel att sitta i tältöppningen, bada fötterna och titta upp mot det snöklädda berget där vi snart skulle vara. Det var svårt att förstå hur det ens skulle vara möjligt. Solnedgången i Barranco var fantastisk och nästa dag väntade Barranco Wall, den del av vägen som krävde lite klättring.

Ju högre upp vi kom desto kallare blev det på nätterna, flera nätter var det frost på tältet. Den här kvällen gick vi och la oss tidigt, nästa morgon skulle vi bli väckta kl 4.30 för att vi skulle vara första till Barranco Wall.

Dag 4

Kl 6.00 stod vi redo med frukost i magen och pannlamporna på! Dagens vandring gick från Barranco Wall till Karanga som också log på ungefär 4000 meters höjd. Det blev många höjdmeter upp och ner och vi hade fin utsikt över Kiboglaciären. Klättringen uppför Barranco Wall var lagom svår och det var kul med lite omväxling. Resten av vandringen var det torrt och ganska dammigt, en klimatzon som räknas som semiöken. Vi drog alla upp våra buffar över näsa och mun för att inte andas in så mycket partiklar.

Sista biten upp till lägret var brant uppför. Vi hade vandrat på så bra så när vi kom fram till lägret var det faktiskt inte riktigt klart. Vi hann stretcha och fixa lite i tälten innan det var dags för lunch. Även den här eftermiddagen fick vi ett härligt fotbad. Vi fick också prova ut stegjärn inför toppbestigning då det var snö och lite isigt högst upp. Nu började det kännas att ett av de stora målen med resan närmade sig – att förhoppningsvis nå Uhuru peak, Kilimanjaros högsta topp! Det här var sista natten innan toppnatten. Vi njöt av ännu en god middag, fick lite mer info inför nästa dag och kröp sen ner i sovsäckarna.

Dag 5

Tro det eller ej, men den här morgonen fick vi sova ändå till kl 7.00 innan det knackade på tältet och kaffet levererades! På kvällen skulle vandringen mot toppen börja. Vi packade ihop och innan vi lämnade Karanga Camp för att gå mot baslägret i Barafu på 4600 meters höjd sjöng hela gänget för oss igen. Under de cirka 4 timmar som vandringen tog var det stort fokus på att andas lugnt och djupt och vi var nog alla både spända och förväntansfulla inför vad som väntade. Vi nådde lägret på 4600 meter lagom till lunch, samlades för stretch och gruppkram. Efter lunch ägnade vi några timmar åt att fixa med packningen och planera hur många lager kläder vi skulle ha på oss till natten……. 4600 meter är högt. En liten stigning till toalettälten gjorde att jag andades som om jag hade varit ute och sprungit. Alla rörelser gick lite långsammare. Att sitta på en sten och andas och bara titta på omgivningen räckte bra som aktivitet.

Vi åt en tidig middag och de sista detaljerna för natten gicks igenom igen. Efter det fick vi lägga oss och sova i ungefär 3 timmar innan det var dags att ta på alla lager, äta lite grann och packa ner vatten och termos.

Kl 23.00 stod vi redo på led med våra pannlampor för att påbörja den sista vandringen från Barafu Camp mot Uhuru Peak. Under toppnatten hade vi en guide på två gäster. De flesta av oss bar våra egna ryggsäckar men fick lägga vatten och stegjärn i guidens ryggsäck. Vår guide under natten heter Vincent, en cool man i 60-årsåldern som genom hela resan såg helt oberörd ut och bara gick och gick.

Det var lite oklart hur lång tid det skulle ta innan vi nådde toppen, men ungefär 8-10 timmar så det skulle helt klart bli en lång natt. Under dessa timmar skulle vi förflytta oss 1400 höjdmeter. Vi började gå och vi gick LÅNGSAMT. Det är omöjligt att gå så långsamt här hemma jag lovar, men den här natten var det omöjligt att inte gå långsamt. Fokus var verkligen ett steg i taget. Vi hade fått tips innan om att det kunde vara bra att ha ett mantra att tänka på. Jag ska inte säga att det var hög aktivitet i min hjärna under natten, men ganska många olika tankar fladdrade förbi och ju fler timmar som gick desto tydligare vågade jag tro att jag skulle stå på toppen.

Dag 6

Under natten tog vi rast ungefär en gång i timmen. Fokus var då att dricka, äta något och kanske kissa. Man kollade av hur det var med sin kompis/partner och vår guide kom med vatten. Ganska tidigt under natten var en i gruppen tvungen att avbryta vandringen och gå ner till baslägret. Vi kunde höra det över radion och det var så klart tråkigt, men vi visste att det antagligen var några av oss som inte skulle komma hela vägen till toppen. Jag tror inte jag var ensam om att känna att när som helst kan det drabba mig. Efter några timmar var också min man tvungen att vända ner. Det var inte helt lätt att säga hej då och fortsätta, men vi hade pratat om det innan och han sa bara ”du ska upp” och så var det med det. Vi var nu på över 5000 meters höjd och det är väldigt högt. Luften är tunn, det finns inte så mycket syre. Vi hade vistats flera nätter på 4000 meter för att kroppen skulle anpassa sig, men det är omöjligt att veta innan om det kommer räcka. Syremättnaden i blodet var mycket lägre hos oss alla jämfört med hur det är hemma, men för några sjönk den ytterligare och utan tillräckligt med syre är det helt enkelt omöjligt att anstränga sig. Du blir trött direkt, mjölksyran kommer krypande osv. Det enda som hjälper är att ta sig ner till lägre höjd. Vår guide Vincent följde med min man ner till lägret och jag fick hoppa in i en annan grupp med Steven som guide.

Att gå superlångsamt uppåt i mörker i många timmar med pannlampa som enda ljus var helt klart en udda upplevelse och en mental prövning. Det var magiskt att ibland titta ner och se pärlbandet av pannlampor som likt en långsam orm slingrade sig uppåt. Vid ett tillfälle var jag tvungen att titta på klockan, den var då 4.34 på morgonen. Jag minns att jag tänkte att OK, vi har ändå gått i 5,5 timmar, det måste vara mer än hälften. Solen kommer att gå upp om ungefär 1,5 timmar, jag ska klara mig dit.

Då och då under natten kom guiderna och tryckte in en dextrosol i munnen. Det var bara att ta den energi man fick i sig, de flesta av oss åt nog mindre än vad vi hade tänkt under natten. Någon gång mellan 6 och 6.30 kom belöningen – solen började gå upp och det var verkligen helt magiskt. Sakta återvände krafterna och hoppet om att nå toppen levde. Vi kunde ta av pannlamporna. Efter ytterligare ett tag kom vi fram till en liten platå där våra guider hade dukat upp varm choklad. Vi tog en liten rast och lämnade ryggsäckarna där. Några timmar tidigare hade jag lämnat min ryggsäck till Steven, trots att den inte vägde så mycket.

Nu fick vi höra att det inte var långt kvar, men det skulle fortfarande dröja kanske två timmar innan vi nådde toppen. Nästa mål var Stella Point på drygt 5700 meters höjd. Det var en ganska brant stigning dit och det kändes nästan som att vi var uppe när vi kom dit. Alla blev lite gladare, några tårar fälldes. Vi fick sitta ner en stund och fick hjälp med att ta på stegjärnen. Från Stella Point kunde vi för första gången få en skymt av Uhuru Peak. Det såg inte ut att vara så långt bort men det skulle ta oss drygt en timme till. Tyvärr fick en till ur vår grupp avbryta toppförsöket och fick hjälp att ta sig ner till lägret från Stella Point.

Den sista timmen upp sken solen starkt, det var isigt på sina ställen och även lite trångt när människor skulle både mot toppen och tillbaka. Den sista biten mot toppskylten, när jag kände att det var nära och att jag faktiskt skulle klara det, rann tårarna. Det var obeskrivligt skönt att se skylten närma sig.

Platån där toppen är var ganska liten. Det var en stor amerikansk grupp där och vi fick till slut klämma oss fram för att ta ett gruppfoto. Vi hade nu varit på väldigt hög höjd under ganska lång tid och det var vi inte anpassade för, så vi hann inte med några individuella kort utan nu var fokus att ta oss ner igen. Vi tog oss till våra ryggsäckar och hade möjlighet att klä av oss några lager kläder. Ner gick helt klart mycket fortare och vi fick chans att se var vi faktiskt hade gått under natten då synfältet hade varit begränsat till nästa steg. Mina ben var inte helt samarbetsvilliga och det var svårt att gå fort ner. Efter kanske två timmar uppenbarar sig vad jag tror är en hägring, eller är det möjligt att det finns popcorn, bananer och mangojuice till vår grupp mitt i stenöknen? Det var kanske den godaste fikan på hela resan!

Väl nere i Barafu Camp var instruktionerna tydliga. INGEN får gå och lägga sig, vi måste ner på lägre höjd. Ät så mycket ni kan, packa era saker och fyll vattenflaskorna. Nu väntade en 3-4 timmars vandring till vårt sista läger i Mweka Camp. Ingen av oss jublade direkt över detta, men efter många tårar, lite mat och kollektiv pepp stod vi redo att gå. Efter drygt 3 timmar nådde vi till slut Mweka Camp och fick återförenas med de som gick ner tidigare. Nu var vi i skogsmiljö igen, det var varmare och stämningen var på topp. Fotbadet var välbehövligt och till förrätt serverades en fullkomligt magisk avokado. De senaste dygnet tog ut sin rätt och vi var extra lättsövda den kvällen. Tänk ändå – jag gick i 17 timmar på ett dygn. Det gick och man klarar så mycket mer än man ibland tror. Det tar jag med mig hem!

 

Dag 7

Det var både sorgligt och lite skönt att vakna sista morgonen i tältet. Alla kläder kändes dammiga och smutsiga och vi hade inte duschat på en vecka, så lite skönt skulle det bli att faktiskt sova på hotell en natt. Samtidigt lite sorgligt att lämna den bubbla vi befunnit oss i under en vecka, totalt bortkopplade från övriga världen.

Efter packning och frukost var det avskedssång och dans – återigen fantastiskt. Vi lämnade Mweka Camp på 3100 meters höjd för att gå mot Mweka Gate på ca 1800 höjdmeter där bussen skulle hämta oss. Vandringen tog nog knappt 4 timmar med några korta stopp. Mina lår var rätt möra efter att ha gått nedför i 7 timmar dagen innan så det var en ganska stapplig vandring.

Vid Mweka Gate var vårt långbord uppdukat igen. Vi fick läsk och öl och chips, så gott just då! Sen mer sång, vi ville aldrig sluta sjunga och dansa. Som tur var hade vi en musiklärare med oss och vi bjöd tillbaka på några svenska barnsånger med rörelser. Succé eller fiasko? Jag röstar på succé eftersom vi fick ännu mer sång och dans tillbaka. Verkligen total glädje!

 

Vi kom till slut till vår buss och spenderade eftermiddagen och kvällen på hotellet med poolparty och middag. Innan vi åkte hemåt dan efter åt vi lunch på en mountain lodge och

sen fick vi några timmars safari i Arusha nationalpark. Det var verkligen vår resa. Vi hade tur med vädret, vi hade en fantastisk sammanhållning och som avslutning på safarin visades sig två grupper med elefanter i nationalparken. Det var tydligen långt ifrån alla som lyckades se elefanterna.

Med många minnen i bagaget åkte vi sen mot flygplatsen. Vi enades om att det nog finns en del saker vi inte kommer äta/dricka på ett tag som resorb, dextrosol, isotonisk dryck med olika smaker, energibars……….

Tack för att du har läst ända hit! Det är omöjligt att förmedla stämningen och sammanhållningen vi hade under den här veckan, men det var verkligen helt magiskt. Funderar du på att göra en liknande resa, gör det! Vänta inte! Du kommer inte att ångra dig. Det var häftigt att nå toppen, men resan var så mycket mer än det!

/Jessica

 

Kommentera