Inlägget gjort

Race Report New York Marathon 2016

I söndags, den 6 november, sprang jag New York Marathon. Det var mitt livs andra maraton, det första sprang jag för två år sedan i Stockholm. Det var också efter det loppet som jag och några kompisar anmälde oss till detta äventyr. Jag fyllde 40 tidigare i år så såg detta som en försenad födelsedagspresent till mig själv. Om det nu är en present att få springa ett maraton. Kanske snarare nån form av 40-årskris skulle vissa hävda……..

Vi åkte med Snycm-huspringtime som är ett företag som anordnar tränings- och löparresor och köpte oss på så sätt en startplats. Annars är det ganska svårt att få en plats i detta som ska vara världens största maraton, med drygt 50 000 löpare från över 100 olika länder.

Vi kom till New York på onsdagkvällen och loppet gick på söndagen. Så vi hade några dagar på oss att ställa om till den nya tidszonen och att upptäcka New York. Vi försökte att inte gå hela dagarna, men det är svårt att inte gå mycket när man är i en stad som New York. Vi hann med att åka till Williamsburg och strosa omkring, vi gick över Brooklyn Bridge från Broooklyn mot Manhattan, vi gick en del av High Line som är en park anlagd på ett gammalt järnvägsspår, vi åt fantastisk mat på Buddakan, och kanske inte lika fantastisk mat i Harlem, men det var en upplevelse på andra sätt. Vi var också uppe på takbaren på The Standard och njöt av utsikten även om det var lite blåsigt.

Pnycm-brooklynå morgnarna anordnades det gemensam morgonjogg i och omkring Central Park, eller så kunde man gå på yoga, och det fanns även frukostföreläsningar att inspireras av.

Dagen innan loppet hade vi bokat in oss på en busstur som tog oss igenom i princip hela maratonbanan. Vi åkte ut till starten och körde över Verazzanobron, genom Brooklyn, Queens, Manhattan, Harlem, Bronx och fick en känsla för banan. Kändes ändå overkligt att vi faktiskt skulle springa där dagen efter.

På söndagen var det tidig uppstigning, bussarna som skulle köra oss till starten skulle gå redan kl 5.30 från hotellet. nycm-jn-rummetSom tur var ställde vi om klockorna till vintertid natten mot söndagen så vi fick en extra timmes sömn, samtidigt som man var livrädd att vi inte skulle vakna vid rätt tid. Resan till starten gick väldigt smidigt vilket innebar att vi hade ganska många timmar att spendera ute på Staten Island i väntan på vår tart. Första starten gick kl 9.50, men jag och mina två springkompisar startade först kl 10.40. Vi hade uppmanats att ta på oss varma kläder som vi var beredda att skänka bort innan start. Det var otroliga mängder kläder som samlades in och som sen ges till behövande i New York. Trots att vi var där nästan fyra timmar gick det rätt fort. Vi åt vår medhavda frukost, det fanns kaffe och bagel att få där, vi stod i toakö några gånger och sen var det helt plötsligt dags att gå mot startfållan.

Då kom verkligen fjärilarna i magen på riktigt. Nu var det till slut dags att genomföra detta som vi tänkt på i två år. Vi tre som startade tillsammans hade väl inte haft den mest optimala uppladdningen (när har man det i och för sig). Jag hade varit förkyld i nästan tre veckor, de andra hade en fot som krånglade och höftböjare som gjort ont på träning. Men vi var fast beslutna att vi skulle till målet i Central Park och vi skulle försöka hålla ihop och peppa varandra.

Vi hade fått tips om att ha våra namn på tröjorna för att få extra hejarop så det hade vi fixat innan vi åkte. Vi hade också köpt likadana sverigetights, linne och undertröja så vi såg ut som trillingar i trikåer. Det visade sig vara ett bra drag om man ville ha hejarop!

Startskottet gick och vi rörde oss långsamt mot foten av Verazzanobron. När vi nådde bron kunde vi börja springa. Vi tog dnycm-startet lugnt då det var uppförsbacke i ca 1,5 km. Efter ca 3 km kom vi in i Brooklyn och här stod det en hel del och hejade. Ju längre in i Brooklyn vi kom desto mer folk var det längs banan. De hade tutor och klockor och enorma röstresurser, jag har aldrig upplevt nåt liknande. Det var mycket ”Go Team Sweden” och våra namn skreks många gånger. Det var också många med skyltar där det stod ”If Trump can run, so can you” och andra politiska budskap. Vi sprang genom Brooklyn i drygt 20 km och det var verkligen helt fantastiskt, jag sprang och log nästan hela tiden. Efter ca halva loppet sprang vi över en mindre bro till Queens och efter ytterligare några km kom vi till Queensboro Bridge som tog oss till Manhattan. Det var här som pannbenet prövades ordentligt för första gången i loppet. Det lutade svagt uppför nästan hela vägen över bron, många började gå och det var svårt att ta sig fram. Det kändes som att vi tappade en del fart här, och vi började också bli lite trötta efter att ha sprungit 25 km. Samtidigt såg vi fram emot att komma över till Manhattan och veta att vi ”bara” hade ca 17 km kvar av loppet.

När vi kom in på 1st Avenue var det även där mycket folk som stod och hejade, men det som började kännas här var att ett maraton är långt, väldigt långt. Nånstans där tog loppets smekmånad slut. 1st Avenue som vi sprang uppför mot Bronx och 5th Avenue ner mot Central Park kändes som om de aldrig skulle ta slut. Det var löpare så långt ögat nådde kändes det som. Vi blev både hungriga, tomma på energi och trötta i benen. Som tur var lyckades vi få bananer från publiken, och det var en del svenska längs banan som hejade och gav lite energi.

Trots att vi dippade en hel del stretade vi på, ett steg i taget och miles-markeringarna dök upp en efter en till slut. Efter 24 miles (av totalt 26,2 miles) svängde vi äntligen in i Central Park. Löpare stod nu längs banan och stretchade lite här och var, nån kräktes vid trottoaren och många ben var trötta, men också glada över att vi snart skulle nå målet.

Sista biten svängde vi ut från Central Park och sprang längs parkens kortsida, som mer kändes som en långsida just då. Tårarna brände i ögonen av lyckan och lättnaden att vi snart skulle vara klara. 800 m, 600 m, 400 m, 200 m, metrarna nycm-malsniglade sig fram men till sist var det där. MÅÅÅÅLET! Efter 42195 meter. Det var så skönt att kliva över mållinjen och få medaljen runt halsen! Vi klarade det! Detta lopp hade jag verkligen ett genomförandemål, inte ett tidsmål. Även om jag självklart sneglade på klockan många gånger under loppet var mitt fokus på att komma runt, och det gjorde ingenting om jag tog längre tid på mig än under mitt förra maratonlopp.

Efter loppet fick man en påse med dricka och lite att äta och en foliefilt att vira om sig. Man slussades sen genom parken och fick vid utgången en fleeceponcho att vagga tillbaka till hotellet i. Så skönt! Vid det här laget var vi verkligen superhungriga och det fanns inte på kartan att vänta ända till middagen. Som tur var passerade vi ett pizzaställe precis bakom hotellet och på stapplande steg fick vi med oss ett gäng pizzabitar till rummet.

Dagen efter var det många stappliga ben på Manhattan. Det var också kul att se hur många som bar sina medaljer dagen efter loppet. Som svensk är man inte så van vid att på det sättet visa att man deltagit i ett lopp, men här var det i princip obligatoriskt att ha medaljen på sig!

Stolta och nöjda klev vi på planet hem på måndagskvällen. Vilken resa och vilka minnen! Kan varmt rekommendera att springa lopp på andra ställen i världen. Det måste ju inte vara ett maraton. För min del kommer det nog dröja ett tag innan jag springer maratonsträckan igen. Nu ser jag fram emot att styrketräna mer under vintern, och springa lite mer kravlöst när jag känner för det.

//Jessica

Lämna ett svar