Maria skrev i förra inlägget på bloggen om när vi var och gav blod för några veckor sen. Klick
a HÄR för att läsa om det. Sen dess har vi båda fått SMS om att vårt blod har kommit till nytta för en patient vilket ju känns väldigt bra.
En vän till mig hade inte varit i livet idag om det inte hade funnits blodgivare och bra sjukvård. Han berättar sin historia här nedanför i ett gästinlägg. Under operationen som han beskriver fick han totalt 55 påsar blod! Det är fantastiskt att han överlevde och jag är glad att ha honom som vän. Vi hoppas med dessa två inlägg ha inspirerat några att bli blodgivare eller ta upp sin blodgivning om man haft ett uppehåll. Tillsammans kan vi rädda liv!
/Jessica
Jag var mitt i livet. Var 42 år, hade ett bra jobb som kommunikatör med speciell inriktning på organ- och vävnadsdonation vid en myndighet. Allt var och kändes på topp. Vi hade just fått vårt fjärde barn och det var sommar, ljust och fantastiskt. Vi var odödliga, inget kunde stoppa oss. Inget.
Hade börjat med löpning och fystränade rätt hårt eftersom det gav mig energi och kickar och fick mig att må som en kung. Hade egentligen inte tränat så fokuserat på många år, men antar att jag ville må bra inför min kommande föräldraledighet.
Hösten kom och vi gjorde upp att jag skulle ta den största delen av föräldraledigheten på nära ett år. Min fru A fokuserade på att börja jobba i december.
Sönerna spelade fotboll, jag var tränare till vår 8-åring och skjutsade 11-åringen till träningar och matcher. Vår dotter gick på förskola och skulle snart fylla fyra.
Det var en helt vanlig måndag. Hade nattat de tre äldsta barnen. Kände mig ruggig så jag tappade i ett varmt bad. Klockan var strax efter 21:30 när jag plötsligt började frysa i badet. Skakade som av frossa fast jag satt i ett varmt badkar. Klev upp och fick plötsligt huggande smärtor inifrån överkroppen. Bad min hustru att massera mig på ryggen, men det gjorde plötsligt bara ännu ondare.
Då hände det. Fick plötsligt väldigt svårt att andas. Började krypa omkring i hallen, drabbades av så kallad ”luft-hunger’. Hustrun ringde snabbt efter min svärmor som bodde intill oss, då hon var före detta narkossköterska, därpå ringde hon 112.
Det enda jag minns från hallen var att en av de båda ambulanssjuksköterskorna ropade till mig. Hon lät stressad och hård. Allt var som i en enda dimma. Ett töcken där jag gång på gång tappade medvetandet. Svärmor såg till att jag fick syrgas och hon åkte med i ambulansen. Och tur var det eftersom de var på väg till Danderyds Sjukhus, men svärmor visste från sin arbetstid på SOS 112 att Karolinska Sjukhuset var mycket mer högteknologiserat. Det skulle bli min räddning. Hustrun ringde sin bror och syster,sedan tog hon en taxi till Solna.
A ringde till min mamma som även hon for in till sjukhuset. Hela natten gick och anhörigrummet skulle komma att bli bostad för de närmaste dygnen. En kirurg som hade opererat mig hela natten, informerade om att jag hade förlorat en stor mängd blod men att han lyckats stoppa den massiva blödningen. Han talade också om att jag på operationsbordet – i den så kallade hybridsalen – fått flera hjärtstopp. Att han genom att hålla i mitt hjärta i sin hand kunnat trycka och pumpa igång det.
Jag låg på Centrala intensivvårdsavdelningen hela tio dagar, med extremt skiftande blodtryck. Som sämst låg det på 40/30!
Närmaste två veckorna innan jag skrevs över till Danderyds Sjukhus, handlade mycket om oro för egen del. Jag minns i princip ingenting av hela oktober 2012 bortsett från enstaka, vaga minnesbilder.
Den 1 november skrevs jag ut från KS och fördes över till DS. Där låg jag inskriven på vårdavdelning ytterligare två och en halv månad. Första tiden även den med vaga minnesbilder.
Överläkaren på KS hade under den perioden förklarat för mina anhöriga att blodförlusten och framförallt den 10-15 minuter långa och totala syrebristen medfört att jag drabbats av hjärnskador av storleken mindre men belägna över flera platser i hjärnan – sk watershreads. Och att arbetsminnet (närminnet) var tufft drabbat, så också min balans, min syn (så kallade synnedsättning), koordinationsförmåga samt möjligheten att utföra en mängd relativt basala saker. Förmågan att ta och utföra instruktioner var också initialt sett dålig.
Skrevs in på Hjärnskaderehab vid DS där jag gick som dagpatient tre – fyra gånger i veckan under tre tio-veckorsperioder 2013-14.
Började så småningom arbetsträna på mitt gamla jobb, och i december 2015 började jag arbeta på 25 %. Men då med helt andra, för mig individuellt anpassade arbetsuppgifter av typen språk- och korrekturgranskning av texter; sortering och justering av myndighetens sociala medier, närvara vid myndighetens enhetsmöten osv.
/Daniel